Nu är julen snart här, en tid av glädje för alla får vi hoppas. Ett varningens ord att alla inte lever under bra förhållanden dock, unga så väl som gamla, svenskar som flyktingar. Vi gör bra att bringa en tanke på dessa, kanske en gåva i dessa tider.
I November månad lämnade jag den kommun jag sedan 2005 kallat hem (växte upp i Borlänge under mina första år), tyvärr skedde detta med hårda känslor. Trots att Gagnef aldrig blev det hem som jag växte upp med, så gav jag mitt för dess välmående. Det var en ära att bilda och driva den stödgrupp för psykisk ohälsa och ge stöttning till många av de som behövde och fick liten hjälp på annat håll (inklusive mig själv). Att utbilda sig till undersköterska genom kommunens vuxenutbildning var en väg framåt, att vilja hjälpa människor som hade problem, att driva vidare mitt engagemang genom att granska kommunens brister i omsorgen. Att slutligen bilda ett parti för att argumentera för min sak, för de svagas och utsattas sak, för en värdig omsorg som inte såg nedskärningar som högsta prioritering. Det är bra engagemang och inget jag ångrar.
Däremot blev det för mycket, jag har väldigt länge under mitt liv haft med en kommun som ofta har motarbetat mig. När jag som ungdom fick svåra problem valde man att 1. överreagera, när det misslyckades så 2. ignorera mig. Det har satt sina spår och jag har haft tillitsproblem sen dess. När jag till slut fixade till min livssituation valde man igen att motarbeta mig, jag vet att många säger att kommunen har varit deras bästa arbetsgivare som lyssnar på dem och så vidare. Jag kan inte ta det för givet att jag lyckats tagit mig vidare efter den vedervärdiga behandling som timanställd i Gagnef, varför ska man göra rätt när man bara blir behandlad fel? Jag insåg där att vi har att göra med en kommun som inte ser till människor, den ser till sig själv. Istället för att fly valde jag så småningom att granska kommunen, för ärligt talat har man en moralisk benstomme ska man inte låta folk komma undan med vad som helst. Mörbultad som jag var, hade jag inte orken att sätta emot mer då det skedde men jag kommer inte glömma hur en vuxen chef tittar ner i golvet i till synes skam.
Så nu när kommunen återigen har en företagarfrukost med kommunalrådet, klappar sig själva på axeln och säger att man är bland de bästa i Sverige på företagsklimat. Vad säger ni till de som under resans gång blev utan dusch i hemmet, utan assistans när det behövdes, till de som blev utmobbade från sin arbetsplats, till de som blev felaktigt anmälda till högre myndigheter, till de som socialtjänsten ville omhänderta så att domstol behövde sätta ner foten? Hur mäter ni dessa människors öden, var i tidningen ser jag reportagen om detta, var uttalar sig våra politiker om detta? Sanningen är förmodligen så enkel att de är rädda att behöva ta ansvar, hur många gånger ska socialnämndens ordförande höra vittnesmål, klagomål och fortfarande tillåta att bristerna består. När har vårt kommunalråd yttrat sig om brister i omsorgen jämfört med hur många gånger han nämnt företagsklimatet och hastigheten på vägarna? Ska man tro något annat än att människor som skiter ner sig, inte får hjälp med förflyttningar, mobbas till psykisk sjukdom eller förtalas i personalpolitiska konflikter är helt acceptabelt?
Nu är det så att jag har lämnat Gagnef bakom mig, med känslan att jag varit medberoende i en familj som ogillat mig och som sysslar med ohederliga beteenden. Jag är ledsen för att den dåliga sidan av Gagnef är vad den är men vad gör man åt en kommun som inte vill bli hjälpt, som inte vill inse sina brister? Sedan alltför länge drog den ner mig i avgrunden men jag kan inte lida för beslut som andra har tagit för evigt. Vi har alla rätten till livet och min rätt fanns inte i Gagnef helt enkelt. Jag vill tacka min hemstad Borlänge som erbjöd mig en andra chans efter Gagnef, som tillät mig att arbeta för våra äldres väl utan att bete sig arbetsmässigt oseriöst i processen. Jag vill inte ha Gagnefs chefer inom en mils radie med sitt skitsnack, de skyddar bara sig själva.
Så klart innebär det nu svårigheter att bedriva en tidning för en kommun där jag inte längre bor men jag har varit så upptagen det senaste ett och halvt året så det har ändå inte blivit något mer än just omsorgsdebaclet och politik. Tack för att ni har läst denna och även andra artiklar, det finns olösta trådar kvar som jag kan skriva om. Det har funnits mycket mer arbete bakom scenerna i mina granskningar än vad jag kunnat skriva om, om personer jag intervjuat vågat ställa upp med namn och bild så hade debaclet fått den vikt jag menar det alltid har förtjänat. Men till skillnad från dessa individer så är jag för trött på det här debaclet för att bry mig längre, jag kommer aldrig jobba i Gagnef mer, kanske inte ens i Dalarna inom omsorgen.
Sanningen är därför viktigare än att jag är rädd för ”konsekvenser”, tro mig, det finns saker som skrämmer mig mer än kommunala arbetsgivare. Förstås är det en helt annan sak för de som fortfarande förblir i dess grepp att tala ut om dessa brister, därför kommer nog aldrig vårt kommunalråd eller socialnämnd vara manad att ta ansvar för bristerna. Det är ju bara EN missnöjd fd. anställd som säger allt detta, som förmodligen bara är grinig. Grinig, sannolikt ja men mer för att ni bryr er mer om personalens bekvämlighet och mobbmentalitet än de äldres omsorg och väl. Jag vet inte om jag hade stått ut i längden med att prioritera fika framför de boende, det var aldrig därför jag blev undersköterska. Att sedan få arbeta på arbetsplatser där man inte går in i skilda rum, bort från de äldre och fikar iväg sin arbetstid. Det är givande, yrket i sig är inget jag ångrar, för det är roligt att jobba med människor.