En gästkrönika av Manda Nahlbom
Det var den första juni 2018 som flyttlasset lämnade Hammarbyhöjden i Stockholm. Det skulle bli den varmaste sommaren i mannaminne och redan i juni hade jag svettats i över en månad. Min mage var stor och spänd. Bebisen som låg därinne, vår dotter, skulle komma att spendera sina första månader i endast blöja, svalkad av skuggan vid sjön, ständigt ackompanjerad av sin tvååriga, något otämjda, bror.
Flytten var omskakande, men trots att tårarna föll när jag lämnade familj, vänner och vardag i min hemstad, så visste jag att vi fattat rätt beslut. Vi ville leva nära naturen och låta våra barn växa upp med fötterna i gräset istället för på asfalten, i klätterträdet istället för klätterställningen, vid sjön istället för vid badhuset. Jag minns så tydligt hur vår son som ettåring utforskade marken i parken där vi bodde i Stockholm och fick med sig cigarettfimpar varje gång han kände på gräset. Ärligt talat – cigarettfimpar? Äcklad och frustrerad fick jag övervaka varje rörelse han gjorde med händerna för att försäkra mig om att han inte stoppade någonting liknande, eller ännu värre, i munnen. Nej, livet som småbarnsförälder hade gjort mig mer besluten om att förverkliga de planer som grott i min själ sedan jag var barn – jag ville leva på landet.
De kommande åren efter flytten blev en större prövning än jag kunnat föreställa mig. Att stå som ansvarig ägare till ett fallfärdigt hus var, i sig, stressigt nog. Lägg till att söka jobb, skaffa nya bekantskaper och samtidigt försöka hålla två små barn någorlunda mätta och klädda och du får något av en…ska vi kalla det utmaning? Kanske var jag naiv som beslutat att längtan till naturen är skäl nog att vända upp och ner på sitt liv. Jag saknade staden – vimlet i skymningen, det goda kaffet på kaféet runt hörnet och den omedelbara närheten till förskolan. Jag saknade mina vänner. Ensamheten som kom med föräldraledigheten och det faktum att jag inte kände särskilt många i Gagnef isolerade mig. Sedan kom covid-19 och isoleringen togs till en helt ny nivå. Folk förlorade inkomst, sociala relationer och till och med sina liv. Att säga att livet varit tufft för många det senaste året känns som en underdrift. Själv hade jag dagar där mörkret kändes starkare än ljuset och flera gånger har jag undrat om jag verkligen fattade rätt beslut den där dagen i juni 2018.
Men så ser jag mig omkring nu, år 2021, när solen sakta återvänder och vaccinet som distribueras över Sverige för med sig en våg av hopp. Träden, fulla av iskristaller, glittrar mot mig och barnen när vi pulsar mot förskolan i soluppgången. Den friska luften sticker mot våra kinder när jag lämnar barnen i en liten stuga omgiven av storslagen natur med pedagoger som verkar ha tid för varje barn. De åker pulka på dagarna och skridskor med mig nere på sjön på kvällarna och det blir tydligt vad det faktiskt är jag och min man har skapat här i Gagnef under de senaste tre åren: frihet för våra barn. Det får mig att tänka – kanske är var det inte ett så tokigt beslut vi fattade ändå. Inte så tokigt alls faktiskt.
Wow!