Det här kommer vara en personlig text, om mina erfarenheter och vad som drivit mig till att vilja förändra Gagnefs kommun. Jag heter Roberth Björk och har varit talesperson för Dalälvens Demokratiska Parti och redaktör för denna tidning, mitt riktiga jobb har varit undersköterska, något som inte alltid varit en succé, i alla fall inte i den här kommunen. Så det här blir också en text om hur den här kommunen ser på människor, hur den behandlar människor, hur den skiter i sin värdegrund. Att inte säga min berättelse rakt ut gynnar endast de som är ansvariga och de förtjänar inget mindre än att höra det svart på vitt, jag är trött på att behöva låtsas som det inte hänt.
Det har inte varit lätt i livet, jag vill helst inte tänka på det förflutna, det som inte gått bra. Jag spenderade många år i sjukdom med en nedsatt arbetsförmåga, att jobba normalt fanns inte på kartan men jag gjorde vad jag kunde förmå vilket var en del framsteg inom video- och spelproduktion. Att däremot komma i ordentligt heltidsarbete blev ett mål som jag efter ett förbättrat sjukdomsförlopp började sikta efter. Jag övervägde journalist ett tag eller något skrivande yrke men då vår kommun hade en vårdutbildning och att hjälpa människor verkade som något fint blev det den vägen. Här fick jag uppleva hur Gagnefs kommun ger en hjälpande hand med den ena medan den andra handen är på väg att ge en knockout. Gagnefs vårdutbildning var inte perfekt men jag var överlag nöjd, under ett helt år av ett och halvt var jag klart positiv. Min praktik var skaplig men sen mötte jag den, den handlingsförlamade fegheten. Människor som ska lära en, som ska vara ens kollegor men som är mer upptagna av att upprätthålla en dysfunktionell arbetsplats än att föra samtal. Än idag blir jag ärligt talad förvånad hur vuxna människor betett sig på det här viset.
Gissa hur det känns att genomföra en tre veckors praktik inom äldreomsorgen och få höra i slutet när lärare från skolan kommer på plats inför utvärderingssamtal att man inte duger. Att man inte kommunicerat detta under dessa veckor utan sparar det tills läraren kommer. Tro mig, jag är inte känd som någon som får vredesutbrott om man är ärlig med mig. Att vara en sån usel handledare att man inte korrigerar sin elevs brister, att låta den slita igenom sin praktik och tro att den ändå gör bra ifrån sig, det är magstarkt. Att låta eleven göra det (bokstavliga) skitgörat medan handledaren tar fika med kollegorna. Att den bedömningen ska ligga som grund för att man inte får jobba där sen är orättvist men så var det. Låt gå, att sedan som färdigexaminerad behöva ringa chefer flera gånger under månader för att få sig fler timvikariat och behöva ta till kontakt via omvägar för att få vikariatet som redan utlovats månader tidigare. Att behöva känna etisk stress och må dåligt över hur vi behandlar våra äldre.
Hur man skrattar åt en stackars boende som är orolig och som knöt kontakt med mig. Sannolikt för att hos mig såg han trygghet, de andra verkade inte sträcka ut den handen. Oftast var det viktigare att fika än att samtala och trösta de äldre. Hade jag inte i min osäkerhet försöka anpassa mig till de andra, så hade jag spenderat mina fikaraster med att umgås med de äldre. Förmodligen blev ändå det mitt fall, att kakan skulle ätas men man ville även ha den kvar. Jag borde passa in men samtidigt vara mer produktiv än mina fikasittande kollegor. I att anamma samma dåliga beteende som dem blev jag opopulär men detta kunde man inte påtala. För Gagnefs kommun är nämligen ingen öppen arbetsplats, tydligen ska man behöva vara rädd hela tiden, det var inget jag trodde mig behöva. Att istället för att man som vuxna ansvarstagande människor påtalar brister i arbetet, går man och surar mellan varandra och till chefen. Det är fruktansvärd låg nivå och lägre blir det. För vet ni hur jag fick reda på att jag inte dög? Jo, ett automatiskt mejl på att jag inte fick sommarjobb. Det var alltså aldrig någon chef som hade en intervju med mig, inför ett jobb, inte heller om att jag brast i mitt yrke. Utan från en praktikplats och arbetsplats där jag aldrig fick möjlighet att försvara mig, än mindre veta om anklagelserna nekades jag en framtid. Men du kan jobba kvar som timvikarie fick jag höra bara jag ställde fler frågor (kanske berätta för mig vilka frågor jag bör ställa istället för att vara kryptisk) men tre dagar efter det fick jag höra över telefon att jag inte var välkommen som timvikarie heller. När jag frågade varför, fick jag något osäkert svar och att chefen inte kände till detaljerna.
Gagnefs kommun kändes endast som en satir på en arbetsplats, som om man lyckats samla de mest kommunikationsobenägna människorna i vårt land och satt dem där. I min utbildning utöver kommunikation fick vi lära oss om patienters rättigheter, om självbestämmande. Det betyder att man kan inte släpa upp eller bädda ner en person hur som helst, det är fortfarande en fri människa (i teorin) men att behöva se en sorgsen boende höra att det var läggdags och sedan säga till mig att denne ”gör som vi vill” var hjärtskärande. Vi har lyckats stänga våra äldre på ett boende och anpassa sig efter oss i personalen, många gånger för att vi skulle ha vår fika. Det hände att boende fick ligga kvar efter 11 på morgonen, bara för att vi skulle hinna med vår fika först. Det kändes aldrig bra, när andra kollegor tvärtemot envisades att alla skulle upp före vi tog vår fika blev det bara förvirrande. Det fanns alltså ingen enhetlig styrning, personal gjorde som de ville, chefen frånvarande. Det skulle bero från dag till dag och vilken kollega man fick om jobbet skulle göras ordentligt eller inte. Ändå när det kom till det, blev jag en syndabock och boxningssäck.
Om du tycker att det här låter som småsaker fram till nu eller att det bara var att gå vidare vill jag säga det här. Jag spenderade flera år på att läsa upp mina betyg, på att yrkesutbilda mig, för att ge tillbaka till samhället, för att göra något nyttigt för att sedan bli behandlad så här. Den absoluta apatin, känslan att allt var förgäves, att man inte var värd något, i den omedelbara stunden knäckte den mig och återkommande många gånger efter dess. Jag vill inte längre leva, jag ville inget längre, spelade det någon roll vad jag gjorde? Det här med yrke fick delvis sin lösning så småningom men det satte sina djupa spår, än idag. Det anordnades ett möte mellan kommunen, mig och facket efter jag miste mina vikariat. Det var då en sorglig sörja till möte, hade man någon sorts självrespekt som hade man inte betett sig som man gjorde. En högre chef som i princip skäller ut mig för att jag inte sköt arbetsbeskrivningen men då kontrar jag med att man inte informerats och visats hur alla boende ska skötas. Det är människor med komplexa vårdbehov, inte en enkel maskin.
Sen finns det nog ingen typ av arbetsuppgift jag inte tagit mig an någon gång, utan ibland känner man att respektera självbestämmandet är viktigare eller så är man osäker. Med rätt stöd gör man rätt, det går inte i en organisation styrd av en tystnadsnorm. Jag föreslog konkreta förbättringar i att tillhandahålla instruktioner om de boende, på mitt eget avskedsmöte med facket. Jag är konstruktiv, motparten var det icke. Facket höll med mig på den punkten, sånt vore bra. Det bisarra var ändå att Gagnefs kommun var noll intresserade att höra vilka brister som annan personal hade, de som satt dåligt föredöme. Desto bisarrare var försvaret av tystnadskulturen, från både kommunen och facket, inte kan kollegor berätta för varandra när de gör fel, sånt kan bara tas med chefen (som inte heller kan förmå sig att prata med en). Som kronan på verket, min närmsta chef jag pratade med på telefon närvarande på mötet, vet ni vad denna gjorde? Hon spenderande merparten av det timmeslånga mötet med att titta i golvet och se ut att skämmas, det här var alltså en chef. Hon hade mindre ryggrad att hantera mig som chef än jag hade där och då med att säga emot hennes chef. Det hela ledde till inget produktivt, facket föreslog betald praktik genom arbetsförmedlingen (ja, tjena, den som nyss hade blivit halvt nerlagd) och jag erbjöd mig att börja jobba för kommunen igen när de behövde.
Någon arbetsovilja fanns inte från min sida men självgoda som de var, verkar de belåtna med att behandla någon som skit, att driva en anställd till dödslust. Det blev inte bättre när man hörde att nej, man var inte den enda eller att man sträckte så långt som att hänga ut folk i media, det finns ingen skam i den här kommunen. Så nästa gång kommunen ropar efter folk, ska de se sig själva i spegeln och läsa sin jäkla värdegrund hundra gånger om. Fundera varför folk ska jobba för en sån dysfunktionell arbetsgivare som mobbar ut folk, som sedan ska leva på våra skattepengar, jag hade inte velat sig mig själv i spegeln om jag var dem.