När Sverige tycks vara ett rikt och solidariskt land, för många ett föredöme i utlandet. Ett land där välfärden råder, där våra barn, äldre och alla däremellan tas om hand om. Fast är det så eller är det bara så vi vill tro det fungerar. Alla kan säga fina ord, formulera det på ett fin policydokument eller till och med lag. Men teorin och papprens verklighet är ändå inte vår verklighet. Barn far illa med oseriös socialtjänst som ibland är för slappa och andra gånger för hårda. Äldre som inte får den hjälp de behöver och tvingas till sista år av ensamhet och misär i fattigdom, vanvård och familj som redan glömt bort dem. Arbetslösa arbetare som faller mellan alla stolar, som i praktiken ska gå på A-kassa fram till pensionen för samhället har redan dömt ut dem. Det vill säga om de inte tvingas slåss för att få A-kassa eller annan ersättning först, för att det skulle gå alltför lätt tillåter systemet inte. Psykiskt sjuka som står på väntelistor i åratal eller som aldrig ens blir tagna på allvar, något som alldeles för många gånger lett till familjetragedier.
Det är inte regeln att solidariteten misslyckas men det händer att den gör det och vem följer då upp det? Vem ser till att barnen ska komma ifrån otrygga miljöer eller i de fallen socialtjänsten själv är barnens värsta fiende (se Borlänge-fallet ifjol). Äldre som inte får tillräcklig hemtjänst eller kanske ingen alls. (se de fall där äldre farit illa eller till och med dött till följd av inkompetens eller tekniska fel) Äldreomsorg som mer regel än undantag överlever på marginalerna eller där olämpliga rutiner tillåts genomsyra omsorgen (se fallet där andra kommunanställda gjorde en orosanmälan över att ett äldreboende fullständigt sket i de äldres rättigheter och släpade de till sängs före kl. 18). Där arbetare tvingats vänta månader på tröga A-kassor och tvingats leva på lån från familj och vänner (tänker ni på de som inte har välvilliga bekanta då). Personer som vården övergivit men som fortfarande har påtagliga sjukdomar, där de istället fångas upp av volontärer eller ofta ingen alls med förödande konsekvenser. Myndigheter som istället för att hjälpa, stjälper medborgare i att söka det de har rätt till. Där allt hänvisas till ”eget ansvar”, hur fungerar eget ansvar för äldre utan internet, barn med misshandlande föräldrar, sjuka som inte tar sig utanför hemmet? Det finns människor som inte kan hjälpa sig själva, det erkänner lagen, barn som far illa, berusade människor, psykiskt sjuka eller narkotikamissbrukare kan tvångsomhändertas.
Men att hjälpa de andra som inte kan hjälpa sig själva, att hitta misären mellan stolarna, det är där solidariteten kommer på prov. Hjälper vi bara de som är bekväma att hjälpa eller hjälper vi alla samhällets svaga. Borde inte våra myndigheter hjälpa och guida de svaga till den rätta hjälp de har rätt till, istället för att hitta ursäkt efter ursäkt att slippa betala ut eller hjälpa människor i nöd. Sverige är fortfarande ett land med problem att lösa.
/ Roberth Björk, NDT Redaktör
Bra skrivet!