Roberth Björk är Redaktör för NDT och Talesperson för Nya Dalälvens Parti, han skriver här i egenskap av privatperson. Insändaren är ett manus som senare ska spelas in som video men görs tillgänglig som text redan nu.
Först ut vill jag säga att jag tyvärr inte mått bra den senaste tiden, dels därför bägaren rann över i förra videon men de hårda orden var inte mindre sanna för det. Dock är ju självklart alla kommunanställda inte korkade, även om en del är det. De som gör rätt ska visas uppskattning.
Men låts oss prata om acceptabla förluster, att inget är perfekt och man kan inte rädda alla, därför försöker man heller inte. Därför blir det så att Yngve får gå i sina nedkissade byxor, att Eva blir utsatt för ett skamlöst internt drev i kommunen när hon försöker visselblåsa, att Göran inte får den omsorg och anpassning i hemmet han behöver. Namnen är utbytta. Det görs inget försök att rädda alla, den som blir utan hjälp och stöttning ska rädda sig själv. Tyvärr är det så, jag önskar att vi kunde ha en högre ambition och inte lämna människor utan hjälp. Leda med gott exempel.
Politik är allvarligt, skämta därför inte om det. Tyck inte att det är roligt om politiker sitter och bara säger ja i två timmar, att man väljer ledare utan att berätta varför, vilka meriter de har, som om det bara var en exklusiv samling för medlemmar. Inte heller får en felsägning vara rolig, även om det råkar vara kvällens höjdpunkt.
Det är intressant hur folk reagerar när de är irriterade, mig själv inräknad förstås. Vänsterpartiet kallar det en attack mot demokratin att filma kommunfullmäktige och lägga ut en satirisk sammanfattning. Det som är ett offentligt sammanträde med folkvalda politiker, ansvariga inför väljarna. Dock vore det ett demokratihot att inte tillåta det. Flera som inte tål att höra att rollen som kommunfullmäktigeledamot är överskattad, jag säger så här, använd makten, gör något med den. Visa det genom handling, ställ er upp och debattera inför folket. Jag är inte den som tycker att politik är bäst bakom stängda dörrar.
Det finns de som använder sitt politiska inflytande för att de tysta ner och inte tillåta att prata om folks berättelser om en undermålig omsorg och arbetsmiljö, sen finns det de som använder sitt inflytande för att lyfta fram detta, så det kan ske förändring. Jag tycker det säger sig självt om vad som är att föredra.
Sen ska jag säga så här, att när man utsätts för satir så blir man upprörd men man kan inte mana sig att upprörd över att äldre inte får duscha i hemmet på ett halvår, att vi sparar in på omsorg och assistans. Att resultatet blir ovärdiga livssituationer, att det finns hyfsade indikationer på att kommunen som arbetsgivare gravt felat sin värdegrund och betet sig ovärdigt mot tidigare medarbetare, att folk har sjukskrivit sig och mått väldigt dåligt. Att ge sådana käftsmällar som man gjort skulle jag inte ens ge mina fiender. Det hade man kunnat vara upprörd över men det är man inte. Ska vissa få frikort i att bete sig vedervärdigt? Man är istället upprörd när jag nämner det, man är upprörd när man blir utsatt för satir, när man själv känner sig taskigt behandlad. Vad ska mannen som sket ner sig i väntan på personal som istället valde att fika känna då?
Så kanske ska man ta fokuset ifrån sig själva och titta på den värld utanför politiken, människors vardag, jakten på att få rätt omsorg och ett värdigt bemötande. Det här säger sig självt och politiker visar vilken sida de står på, sin egen. Jag har inte ställt upp i politiken för klappa mig själv på axeln, bli populär eller känna mig duktig som inte samarbetar med onda partier. Folk får tycka precis som de vill om mig men jag agerar efter en moralisk kompass, kommuninvånaren lämnas inte efter. Det handlar om verkliga resultat och vad som är bra för kommuninvånare, oftast med fokus i omsorg.
Jag gnäller inte för att jag blir utsatt för kritik, det har jag blivit mycket i livet men så är andras rätt att göra. Så funkar en demokrati, ett offentligt samtal med ansvarsutkrävande av politiker, där deras utspel kan granskas och för den delen skrattas åt. Ibland gör ju politiker bisarra beslut, såsom att höja sina löner samtidigt som pengar inte finns åt annat. Att man kan rättfärdiga detta med att det är så jobbigt att svara i telefon, så att man måste ha 70.000 för att stå ut med det. Det låter som människor som aldrig behövt slita i hela sina liv.
Mycket ideellt arbete ger ingen kontant betalning men som kommunstyrelsens ordförande tjänande man redan över 60.000 innan höjningen. Sen klagar man, i min mening sånt måste man skratta åt, för det är så bisarrt. Så tänker jag, man får tycka att jag har fel, att jag är hemsk eller göra satir på mig. Det får man göra även om jag inte är invald arvoderad politiker men detsamma ska rimligtvis gälla även de som har faktisk makt. Ska jag ta emot mer skit än de som faktiskt tar besluten? De som varit högst ansvariga eller ibland direkt ansvariga för felaktigheter? Då är världen upp och ner.
Roberth Björk, en som inte vill höra ursäkter